Take me home countryroads
Några kanske skrattar eller helt enkelt tycker man är löjlig om man säger att man aldrig skulle kunna bo på landet. Jag är född, uppväxt i Göteborg och kommer förhoppningsvis inte dö just här. Lite större planer än så har jag allt, faktiskt. Jag förstår inte vad som är så underbart men den svenska landsbygden? Jag blir deprimerad på landet, jag börjar gråta för minsta lilla, vill helst sova bort hela dagen. Det är lungt, inget ljud och det luften är bättre blablalbla...jag har försökt, jag har försökt i snart 18 jävla år att trivas med gödsellukten, bussar som går varann timme och en granne som bor en kilometer ifrån mig. Det går inte, så nästa sommar tar jag med mig Zoloft för säkerhetsskull.
Landet eller stan?
The night makes me wonder
Tanke 1: När alla jävla bloggerskor, och bloggare kanske man också ska säga, har sina frågestunder så är det bara för jävla lamt alltså. Jag menar, har man en frågestund så får man ju vara beredd på alla frågor. Det är alltså inte okej att svara på oskuldsfrågan med ursäkten om att det är en för personlig fråga. Men tydligen är det helt okej att fläka ut sitt liv på bloggen, visa bikinibilder, lufta känslor som om det inte fanns någon morgondag? Är inte det personligt, om till och med personligare? Dubbelmoral?
Tanke 2: Är 8 piggelin för många att äta på en dag?
Very lost
Det gick ju sådär bra med att göra kossorna och livet på landet till en del av bloggen. Här kan vi snacka lost, med dåligt mobilt bredband, en dator med utgångsdatum 1995, en jobbig chef och ett jävla schema så blev inte den här bloggen så ball i sommar. Men det finns alltid tid för förbättringar!
